. Kultisdansen vinner mark ...

E-postadress Skriv ut

Kultisdansen vinner mark i Värend!

I slutet av 1960-talet och början på 1970-talet kunde vi ute i periferin märka av dyningarna av det uppsving, som den så kallade kultisdansen startat i bland annat massmedia, radio, TV m.m.
Det blev legitimt och inne att dansa "kultis". Bröderna Lindqvist, från Östersund, hördes alltmer i våra radioapparater, oftast med sin vinnarlåt "Wiggen".
Varannan lördagskväll sände TV "Nygammalt" med Bosse Larsson och Bröderna Lindqvist och vid varje program uppträdde ett lokalt folkdanslag från någonstans i Sverige. Programmet "Nygammalt" sågs av en stor mediepublik och för många var det medryckande. Det verkade skoj att dansa "kultis".

Inom Växjöområdet fanns två aktiva folkdanslag, som vid sidan av den vanliga folkdansträningen även ägnade stor tid åt att lära ut så kallad "gammaldans".
Kultisdansen hade nått stora framgångar på västkusten och där fanns ett stort utbud av dans till speciella gammaldansorkestrar. För vår del här i Växjö var Värnamo sporthall det närmaste stället vi kunde åka till. Där var offentlig dans varannan söndagseftermiddag till Tommys orkester. Ryktet hade spridit sig att Värnamo var toppen, och det var det också.
Vi som var danssugna samlades i god tid, och så många bilar/förare som erfordrades var ingen svårighet att engagera. Så småningom vidgades cirkeln och vi kunde åka till både Smålandsstenar, Gislaved och en och annan gång t.o.m. till Halmstad.
Detta åkande blev med tiden för jobbigt.
Vi måste göra något för att få "kultisen" närmare oss!

Några av oss modigaste, tog en kväll kontakt med dåvarande folkparkschefen, Axel Sturesson, och lade fram ett förslag om att Växjö folkpark skulle stå som arrangör för en offentlig kurs i "kultisdans". Axel var inte så lite skeptisk, men vi fick hans medgivande att disponera Rotundan i Växjö folkpark. Musik och instruktör skulle vi själva ordna.
Redan första måndagskvällen blev en stor succé.
Vi fick lov att disponera folkparken tio kvällar.
Redan efter andra träffen var det så många danssugna deltagare så Rotundan rymde inte alla. Vi fick då lov att flytta verksamheten till stora dansbanan Kaskad.
Danssugna ortsbor, och även deltagare med ganska långt att åka, kom tillbaka varje måndagskväll för att lära sig något nytt, och även den sociala biten var viktig.
De första tio kvällarna var snart avverkade och på nyåret fick vi lov att starta upp en fortsättningskurs och bygga på där vi slutade innan jul.
Dansarnas intresse att fortsätta ökade och kulminerades i första delen av sjuttiotalet. Det fanns måndagskvällar då upp till 500 dansare fanns på banan. I och med detta ökande intresse började snart varje större ort, med aldrig så lite självaktning, att planera för en egen lokal kurs i "kultisdans".
Några av de lokala kurserna slutade med att ett lokalt folkdanslag bildades.
Ett av dessa många folkdanslag var Inglinge Folkdansgille.

Text: Rune Persson